Август Стриндберг – Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке (страница 5)

1:0. Att umgänget mellan gossar och flickor blir friare.

2:0. Att uppfostran för gossarne förenklas, så att den med rättvisa kan även för flickorna förenklas.

3:0. Att flickan slipper (liksom gossen) läsa så mycket om det förflutna, men tvingas taga kännedom om det nuvarande samhällsskicket, så att hon

4:0. Kan med allra snaraste få rösträtt.

5:0. Det falska galanteriet upphör av sig själv och man och kvinna umgås såsom männen nu. Icke så att männen hålla ensamma banketter, som sluta med en skål för kvinnan, vilken sitter hemma och äter gröt och mjölk.

6:0. Civiläktenskap införes, varigenom skilsmässan underlättas. Icke därför att det är troligt man skall skiljas oftare än förr; lättheten att få bli skilda skall göra att bandet kännes mindre hårt och att mannen tas ur den föreställningen att han äger kvinnan. Barnen skola nog fortfarande hålla ihop makarne, såvida icke svårare fall inträffa.

Det vidriga lagbudet om varning av prästerskap eller obligatorisk «rymning» skulle sålunda utgå.

7:0. Lagparagraferna om mannens målsmanskap upphäves.

8:0. Kvinnan blir myndig vid 18 år, utan alla inskränkningar.

9:0. Äktenskapsförordet och Boskillnaden bli obligatoriska.

10:0. Kvinnan äge rätt (efter uppfostrans likgörande med mannens) att besätta alla platser, och öva vad sysselsättning hon vill. (Men att nu insläppa ett par millioner kvinnor i arbetsmarknaden skulle göra konkurrensen blodig. Här måste man kanske nedlåta sig, under nuvarande förhållanden, till en inkonsekvens, såvida icke möjligen ett överlopp av arbetskrafter skulle pressa fram det nya samhällskicket.)

11:0. Mannen vare skyldig vid äktenskaps ingående underhålla en livförsäkring, så att han vid dödstillfälle ej lämnar hustru och barn i nöd, i synnerhet vare detta en skyldighet, då han dragit kvinnan från en inbringande syssla.

12:0. Kvinnan bibehåller sitt namn, och äger icke antaga mannens titel i femininum, ty titeln är under nuvarande förhållanden en egendom, ofta ganska dyrt förvärvad, och av pengars värde. Likställigheten fordrar detta. Och därigenom skall mången kvinna undgå frestelsen att köpa en titel för sina pengar. Gossar uppkallas efter fadren och flickor efter modren.

13:0. Skillnad i säng och säte från början bör bli hävd. Ty, något så mot «sedligheten» stötande som gemensam sängkammare och säng, straffar sig själv, och ger anledning till förhållandets grummel, äckel, leda och än värre saker. Kvinnan skulle därigenom få en friare ställning och behålla äganderätten till sin kropp.

14:0. Hustrun skall, i händelse hon är blott sin mans hustru och barnens mor, utan att äga en självständig syssla, ha ett apanage till kläder och nöjen. Hon skall icke ha lön, icke ha kläder i form av en present, för vilken hon skall tacka. Men hon skall då också ha rättighet att betala sina nöjen själv, även i mannens sällskap, och slippa att bli bjuden.

15:0. Förvärvar kvinna något genom syssla under äktenskapet, och icke sköter huset, vare hon skyldig av det förvärvade lämna till huset lika mycket som mannen. Arbetar hon även för huset, behålle hon sitt, ty hennes arbete inomhus skall därigenom komma att anses såsom tillskott och icke som nu, såsom en slavtjänst.

Förf. Har herrn nu fått klart för sig vad jag menar?

Interv. Jo alldeles tillräckligt!

Förf. Inga missförstånd alltså? Det är gott!

Interv. Herrn har vågat angripa Ibsen; det är farligt gjort!

Förf. Den som angripit Carl XII, herre, den fruktar varken fan eller trollen! Sju resor har jag fallit och stått upp igen; tål väl falla en gång till! För övrigt har jag bara angripit Ett Dockhem såsom codex! Jag tycker inte om codexar! Slår man fast en codex, så sitter han där i minst tjugofem år och så kommer man inte ur fläcken[16]! Vad Ibsen beträffar, så har hans exempel visat farorna av skönlitteraturen. Han skrev Brand mot kristendomen, och läsarne gjorde en kristendomscodex av den! Det var ju skönt! Han skrev Gengangere mot osedligheten, och de sedliga gjorde den till en osedlighetscodex. Han skrev Folkefienden mot samhället och samhällets värsta fiender’kastade sten efter honom. Så där är det att vara Moses på berget och tala tungomål med ett blått skynke över huvudet. Han skrev om sin ungdoms sorger och bitterhet i Kongs-Emnerne, och en filosofie kandidat i Hälsingfors skriver en akademisk avhandling om den och bevisar att den var ett rent historiskt drama. Om kandidaten gått mera rationellt till väga[17] skulle han skrivit till Ibsen och frågat honom om det förhöll sig så; då skulle han, såvida Moses hade svarat honom, fått reda på saken. Ibsen tog av skynket en gång och talade mänskligt tungomål. Det var som vi minnas efter Gengangere. Då desavouerade han sig själv! Kanske han vill bli missförstådd. Gott, då har jag förstått Dockhemmet bäst av alla. Men lämnom detta. Är det något annat herrn har missförstått?

Interv. Jo, herrn är socialist!

Förf. Javisst! Som alla upplysta människor nu för tiden. Har jag inte lov till det?

Interv. Jag undrar det?

Förf. Undrar ni? Grundlagen vill ingens samvete tvinga eller tvinga låta! Sålunda har jag rätt till det! Men om herrn kallar mig anarkist, så ljuger herrn. Är det något vidare?

Interv. Jo, herrn har skrivit själv en pjäs om kvinnan, som jag inte förstår!

Förf. Det kan vara mitt fel, men det kan vara hernns. Ni menar Herr. Bengts hustru! Jo, kära herrn, det är 1:0 ett angrepp på kvinnans romantiska uppfostran. Klostret, det är pensionen! Riddaren, det är han; alla äro riddare för våra unga flickor. Så komma de i Iivets verkligheter, då får hon se att han är en bonde. Han tror hon är en fjolla, men verkligheten utvecklar henne till en kvinna, vilket pensionen icke kunde göra. 2:0 är det en apologi för kärleken såsom naturkraft, vilken överlever alla griller och kuvar den fria viljan. 3:0 är det ett uppskattande av kvinnans kärlek såsom varande av högre art (med tillsats av modrens kärlek) än mannens. 4:0 är det ett försvarstal för kvinnans rätt att få äga sig själv. 5:0 är det en teaterpjäs, och det är synd. Men det fick sitt straff. En romantisk dogg, som hade för låg panna, bet mig i benet och ville bevisa mig att jag var romantikus, just då jag angrep och förlöjligade romantiken och det var rätt åt mig, för man kan låta bli att skriva teaterpjäser när man vill tala allvarsamt. Kom ihåg att alla teaterpjäser annonseras under «Offentliga nöjen».

Interv. Men herrn angriper ju på ett oförklarligt sätt kvinnofrågans försvarare och själv är herrn ju radikal!

Förf. Just så! Jag angriper det oförsvarliga sätt varpå frågan behandlas. Och kvinnofrågan har fått en ful kurtis-anstrykning i våra dar.

Hela Dockhemmet är ett gammalmodigt romantiskt galanteri, fullt av idealistiska skröpligheter. I Frankrike har Dumas fils velat ge rösträtt nu, åt alla dessa prästuppfostrade pensionsflickor. Vet herrn vad följden skulle bli? Jo, att jesuiter och kapuciner genast skulle röstas in igen i landet och kejsarinnan Eugénie sättas på tronen! Jag har angripit kvinnans försök att emancipera sig från barnaföderi, icke från vaggan och köket. Jag har angripit kvinnans åtrå att få förstöra mödrarne genom att lära dem latin, likasom fädren blivit förstörda förut. Jag har, hör på det herre, och skriv upp det, jag har angripit äktenskapet under nuvarande förhållanden, jag har visat att en fullkomlig sällhet är orimlig, jag har visat att kvinnan under nuvarande förhållanden är ofta (icke alltid) genom uppfostran bliven en tossa, jag har alltså, skriv upp det herre, angripit kvinnans uppfostrare, kyrkans äktenskap och männens galanteriemancipation, jag har alltså icke angripit kvinnan utan jag har angripit, skriv opp detmed stora bokstäver, De Nuvarande Förhållandena.

Kvinnan behöver icke mitt försvar! Hon är modren, och därför är hon världens härskarinna. Och den frihet hon begär nu, det är samma frihet alla män begära! Den skola vi skaffa oss som vänner, icke som fiender, ty som sådana få vi ingenting. Har herrn nu förstått?

Dygdens lön

När modren dog var han tretton år. Det var för honom såsom om han förlorat en vän, ty under det år modren låg till sängs, hade han liksom gjort hennes personliga bekantskap, något som föräldrar och barn sällan göra. Han var nämligen tidigt utvecklad och hade ett gott förstånd; hade läst mycket mer än skolböckerna, ty fadren, som var professor i botanik vid Vetenskapsakademien, hade ett gott bibliotek. Men modren hade icke fått uppfostran, hade som gift varit mannens första hushållerska och de många barnens sköterska. När hon nu blev sängliggande vid trettionio års ålder, med krafter uttömda av många barnsängar, många års nattvak, (hon hade icke sovit en hel natt på sexton år), och då hon icke vidare fick befatta sig med hushållet, råkade hon göra bekantskap med sin andra son i ordningen; den äldsta var kadett och var bara hemma om söndagarne. Som hon upphört att vara husmoder och endast var patient, försvann detta gammaldags disciplinförhållande, vilket alltid ställer sig mellan föräldrar och barn. Den trettonårige sonen satt nästan alltid vid hennes bädd, när han var ledig från skola och läxor, och då läste han högt för henne. Mycket hade hon att fråga och mycket hade han att upplysa; därigenom borttogs mellan dem dessa gradtecken, som ålder och ställning upprest, och skulle någon nu vara den överlägsne, så var det sonen. Men modren hade mycket att lära honom ur sitt förflutna liv, och därigenom voro de omväxlande lärare och lärjunge. De kunde slutligen tala om allt. Och sonen, som då befann sig vid manbarhetens inträdande, fick mången, med modrens finkänslighet och könsskillnadens blyghet, meddelad upplysning om det mysterium, som kallas släktets förökelse. Han var ännu oskyldig, men hade i skolan sett och hört mycket, som var honom motbjudande och upprörde honom. Modren förklarade allt som förklaras kunde, varnade honom för ungdomens farligaste fiende och tog ett heligt löfte av honom, att han aldrig skulle låta förleda sig att besöka dåliga kvinnor, icke en gång av nyfikenhet, ty ingen kunde lita på sig själv i sådana fall. Och hon hänvisade honom till ett sobert levnadssätt och till umgänge med Gud i bönen när frestelsen skulle komma.