Август Стриндберг – Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке (страница 7)

När han luktat länge på blomman försvann den starka nejliklukten och lämnade en äcklig, såpaktig stank efter sig, som kväljde honom.

Han vandrade framåt tills gången krökte in åt höger under en välvd allé av huggna almar. I halvdunklet såg han längst fram i perspektivet den stora gröna slänggungan som rörde sig fram och åter. På bakbrädan stod en flicka och satte den i gång genom att böja knäna och kasta kroppen framåt under det att hon höll i sidostängerna med upplyftade armar. Det var trädgårdsmästarens dotter som gått fram i Påskas och nyss fått lång klänning. Men i kväll hade modren låtit henne ta på en halvlång, som hon skulle slita ut hemma. När hon fick se den unge herrn, blev hon först generad över att hon visade strumporna, men hon stod kvar; och herr Theodor gick fram och såg på henne.

– Stå inte där, herr Theodor, sade flickan, som fick gungan i full fart.

– Varför får jag inte stå här, svarade denne, som kände draget av hennes fladdrande kjolar fläkta om sina heta kinder.

– Fy nej, sade flickan.

– Får jag komma in, skall jag gunga Augusta, sade herr Theodor och kastade sig med fart in i gungan.

Och så stod han mitt emot henne inne i gungan. Och när gungan gick upp, svepte hennes klänning om hans ben, och när den gick ner, stod han lutad över henne och såg henne rätt in i ögonen, som lyste av rädsla och behag; och den tunna bomullskoftan smög tätt efter de unga brösten, som skarpt tecknade sig under det randiga kattunet; och hennes mun stod halvöppen, så att de vita friska tänderna logo emot honom som om hon ville bita honom eller kyssa honom. Allt högre gick gungan ända tills hon slog emot lönnens högsta grenar. Då uppgav flickan ett anskri och föll i hans armar, så att han måste sätta sig på bänken. När han kände den mjuka varma kroppen rycka och på samma gång trycka sig mot hans, gick det som ett elektriskt slag genom hela hans nervsystem, det svartnade för hans ögon och han skulle ha släppt henne, om han icke känt hennes vänstra bröst mot sin högra överarm. Gungan saktade. Hon sprang upp och satte sig på bänken mitt emot. Och så sutto de och såg ner, men vågade icke se varandra i ansiktet. När gungan stannat, steg flickan ur och låtsades svara på någon som icke ropat henne; och herr Theodor blev ensam.

Blodet sprang i hans ådror. Han kände sin livskraft fördubblad. Men han visste icke klart vad som hänt. Han föreställde sig dunkelt han var en elektrofor, vars positiva elektricitet under en urladdning förenat sig med den negativa. Och detta under en svag, till det yttre kysk, beröring med en ung kvinna. Sådant hade han icke erfarit då han till exempel under brottningslekar på gymnastiken hållit kamrater hårt omfamnade. Han hade sålunda känt det kvinnligas motsatta polaritet och han erfor nu vad det ville säga att vara man. Och han var man. Icke en brådmognad, som genom våld på naturen kommit att slå ut förtidigt, ty han var en stark, härdad, frisk yngling.

När han nu vandrade i gångarne, kände han alltså nya tankar stiga upp. Livet tycktes honom allvarligare, känslan av plikt och skyldighet trädde fordrande fram. Men han var endast femton år. Han var icke konfirmerad än, kunde ännu icke på många år inregistreras i samhället och följaktligen icke tänka på att föda sig, mycket mindre en kvinna och barn. Hans allvarliga sinnesförfattning lockade honom nämligen icke till några tankar på lösaktighet, utan kvinnan var för honom något för livet; hans andra pol, hans komplement. Nu var han andligen och kroppsligen mogen för att gå ut i världen och skaffa sig bröd. Vad hindrade honom? Hans uppfostran, som icke lärt honom något nyttigt; hans sociala ställning, som förbjöd honom gå ner till handarbetet; kyrkan, som icke fått hans ed på att vara prästerskapet trogen; staten, som icke fått hans ed på att vara Bernadotte och Nassau trogen; skolan, som icke ännu fått dressera honom för att vara mogen för universitetet; överklassens hemliga ordensförbund mot underklassen; ett helt berg av fånigheter låg över honom och hans ungdom. Det var för honom, nu sedan han kände att han var man, såsom om hela den förestående uppfostran var ett institut, där han skulle kastreras först innan man vågade släppa honom in i harem, där en manbarhet skulle varit farlig, ty någon annan idé i allt detta kunde han ej upptäcka. Så försjönk han åter ner i sitt nuvarande tillstånd av omyndig. Han tyckte sig vara en planta av bleksallat, som man binder ihop och sätter under en blomkruka, för att den skall bli så vit och mör som möjligt och för den skull hindras att i solljuset få skjuta gröna blad, gå i blom, och minst av allt, gå i frö.

Under dessa tankar gick han av och an på trädgårdsgångarne tills klockan tutade tio i Adolf Fredrik. Då vände han åter till byggningen för att gå upp och lägga sig. Men farstudörren var stängd. Han måste knacka på kökskammarfönstret. Huspigan kom i underkjolen och öppnade och han kunde se hennes bara axlar Över linnet, som fallit ner.

Allt svärmeri försvann i ett ögonblick och han ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var kvinnan endast hona för honom. Men flickan hade kommit in och slagit igen dörren efter sig. Då skämdes han och gick upp på sin kammare.

Väl kommen upp öppnade han fönsterna, doppade huvudet i handfatet och tände sin lampa.

När han kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull[21], ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modren, och så fick han ont samvete. En fluga, som kom in på lampglaset och med brända vingar snurrade på nattduksbordet, ledde hans tankar på annat ut i det obestämda, och sedan han lagt bort Arndt, tände han en cigarr. Han hörde hur fadren drog av sig stövlarne i sängkammaren på nedra botten; hur han knackade ur pipan mot kakelugnskransen; slog i ett glas vatten ur karaffinen, och gjorde sig i ordning att gå i säng. Så tänkte han hur ensamt denne skulle känna det nu då hans hustru var borta. Förr kunde han höra genom trossbotten huru de förtroligt samspråkade med halv röst om saker som de alltid voro ense om; men nu hördes icke någon röst mer, endast de döda ljuden av en människas styrande och ställande om sin person, vilka likt figurerna i en rebus måste ställas i hop för att få något liv av dem.

Slutligen lade han bort cigarren, släckte lampan och läste tyst Fader vår, men kom inte längre än till femte bönen förr än hän somnade.

Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. Var och när mindes han ej, ty han var alldeles bedövad och han föll strax i sömn igen.

På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. Föll åter in i sina tankar på framtiden, vilken låg tungt över honom och tryckte kvävande på hela hans tillvaro. Han såg med fruktan huru sommaren gick, vilken med lovets slut åter skulle sätta honom i det förnedringstillstånd som skolan erbjöd, där varje tanke skulle dödas under andras, där självverksamheten hjälpte till intet, då endast ett bestämt antal förflutna år kunde föra honom fram till målet. Det var som att göra en resa på ett godståg; lokomotivet måste stå så och så länge på stationen, och när ångtrycket blev för starkt av brist på kraftförbrukning, måste man öppna säkerhetsventilen. Trafikstyrelsen hade uppgjort tabellen och man fick icke komma för tidigt till stationerna. Det var huvudsaken.

Fadren såg att sonen bleknade och blev mager, men det trodde han var av sorg efter modren.

Så kom hösten. Först med skolan. Han hade under sommarens ensliga umgänge med vuxna människors liv och strider i romanerna blivit van att betrakta sig som en vuxen. Nu kommo lärarne och duade honom. Kamrater, pojkar, som ännu icke respekterade den kroppsliga friheten, tilläto sig handgripligheter[22], vilka nödgade honom till dylika. Och denna bildningsanstalt, som skulle förädla honom till inträde i samhället, vad lärde den, och huru förädlade den? Läroböckerna voro endast samt och synnerligen skrivna under överklassens kontroll och gingo alla ut på att få underklassen att tillbedja överklassen. Lärarne talade ibland med rörelse till lärjungarne om huru otacksamma de voro; de visste icke, vilka fördelar deras föräldrar gåvo dem genom att skänka dem denna bildning, som så många fattiga fingo försaka. Nej, i sanning, de unga voro icke nog fördärvade ännu att kunna genomskåda hela denna gränslösa utsträckning av bedrägeriet och dess fördelar. Gav undervisningen någon enda gång en ren glädje genom det undervisade själv? Nej! Därför måste lärarne oupphörligen vädja till lärjungarnes lägre passioner, ambitionen (ett snyggare namn på den lumpna äregirigheten att vara högre skattad än de andra), intresset, fördelarne. Vilken eländig maskerad denna skola! Icke en enda av ynglingarne trodde på välsignelsen av att uppräkna hatade konungar, lära sig obrukbara språk, att bevisa axiomer, definiera självklara saker, räkna ståndarknappar på örterna och ledgångarne på insekters bakben, för att slutligen icke veta mer än att de hette så och så på latin. Huru många långa timmar försattes icke för att förgäves söka vetenskapligt dela en vinkel i tre lika stora delar, då det kunde «ovetenskapligt» (d. v. s. praktiskt) göras på en minut med en gradskiva.