Август Стриндберг – Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке (страница 2)

I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfalskningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!

Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneförhandlingen, sina köttfärgade strumpor. – Nora: «Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. – Nej, nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill också!» – Rank: «Hm!» Nora: «Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?» – Rank: «Det kan jag omöjligen ha någon grundad mening om!» Nora: (ser ett ögonblick på honom) «Fy skam!» (Slår honom lätt på örat med strumporna.) «Där ska ni få!» (Lägger ihop strumporna.) – Rank: «Vad är det så för andra härligheter jag skall få se.» – Nora: «Ni får inte se en smula mer; för ni är oskicklig» (hon gnolar litet och letar i sysakerna). – Efter allt vad jag kan förstå bjuder Nora ut sig – mot kontant betalning. Det är ju idealiskt och täckt. Allt, naturligtvis, av kärlek till mannen! För att rädda honom! Men att gå och säga sin ställning åt mannen, nej, det skulle kosta på högfärden! På Noras språk heter det, att hon ännu icke var säker på att han skulle visa henne det vidunderliga!

Så kommer Tarantella-scenen, som är tillkommen för att visa Helmer i en skev underbelysning. Nu glömmer åskådaren att Nora är en tossa, vilken av Helmer behandlas som en förnuftig kvinna, nu får man bara se att Helmer bara behandlar henne som en docka. Den scenen är oärlig, men det gör en stor effekt! Det är en scen med ett ord!

Att Helmer på natten kurtiserar sin hustru, visar att han är ung och hon är ung. Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fått någon aning om Noras fula affärer, är en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstår uppskatta sin goda hustrus utmärkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat visa, och Nora får en falsk martyrgloria. Denna scen är det ohederligaste Ibsen någonsin gjort! Så kommer upplösningen, som är en stor intrassling, mycket blåa dunster[4] och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu är åskådaren så inpyrd av medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orätt! Om Helmer sett scenen med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han icke sett den. Så får Helmer veta att han, hans hustru och hans barn äro räddade från borgerlig död och ruin! Då blir han glad. Lägg handen på hjärtat varje familjefar och fråga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den underrättelsen att din älskade hustru, dina barns mor, sluppit bli släpad i fängelse! Men det är för tarvliga känslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han är den brottslige! Och ändock talar han så hyggligt till sin lögnaktiga hustru. – «Å», säger han, «det må ha varit tre förfärliga dagar för dig, Nora!» Men så ångrar författaren sin rättvisa mot den stackarn och så lägger han osanna ord i hans mun. Det är tarvligt naturligtvis att Helmer säger Nora att han förlåter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon skulle ta förlåtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och så glömmer hon så ädelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hänt i första akten. Så här talar hon nu, och parketten har också glömt första och andra akten, ty nu äro näsdukarne framme.

Nora: «Faller det dig icke in, att det är första gången vi två, du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?» Helmer mister kontenansen över en sådan lögnaktig fråga så att han (eller författaren!) svarar: «Ja, allvarsamt – vad vill det säga?» – Avsikten är vunnen: att få Helmer till ett fä. Herr Helmer skulle ha svarat: «Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi talade mycket allvarligt när våra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi talade mycket allvarligt när du ville sätta till växelförfalskaren Krogstad som kamrer i banken, vi ha talat allvarligt när mitt liv stod på spel, om fru Lindes befordran, husets affärsställning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha talat allvar i åtta långa år; men vi ha talat skämt också, och det gjorde vi rätt i, ty livet är icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om du varit så god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfärdig, ty du tyckte mer om att vara min docka än min vän.» Men herr Ibsen tillåter inte Helmer få säga dessa förståndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer är ett fä, och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem år. Nora skall nämligen svara: «I åtta (8!) långa år – ja längre – ända från vår första bekantskap, ha vi aldrig växlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!» Nu måste, trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fä, herr Helmer svara: «Skulle jag då ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjälpa mig att bära?» – Detta är ju snällt sagt av Helmer, men det är icke sant, ty han skulle ha dragit på henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen är orimligt falsk. Och sedan har Nora några fina (franska) repliker, som består av sådan ihålig visdom att den försvinner, när man blåser på den.

Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet[5] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.

Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall[6]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!

Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!