Август Стриндберг – Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке (страница 12)
En dag bad professorn i moralteologi, scm var en gift men sträng man, att få tala enskilt vid honom. Professorn frågade så diskret som möjligt, om han hade något på hjärtat, så skulle han lätta sig. Nej, han hade icke någon synd, men han var olycklig. Professorn uppmanade honom att vaka och bedja och vara stark.
Från brodren hade han fått ett långt brev, där denne bad honom icke taga så djupt den där bagatellen han visste. Det var dumt att ta flickor seriöst! Betala och gå! se där hans filosofi, och med den stod han sig gott. Leka när man var ung, allvaret kommer nog sen. Äktenskapet var en borgerlig institution för släktets uppamning, ingenting vidare. När vi stadgat oss, skulle vi gifta oss o. s. v.
Härpå svarade Theodor i ett långt av sann kristlig anda genomträngt brev, som blev obesvarat.
Sedan Theodor avlagt dimissionsexamen på våren, måste han resa till Skövde på sommaren för att genomgå en kallvattenskur. På hösten återkom han till Uppsala. Men de nya krafter han förvärvat voro naturligtvis bara nytt bränsle på elden.
Han blev allt sämre och sämre. Hans hår var nu så tunt, att huden lyste igenom. Hans steg voro släpande och när kamrater sågo honom på gatan, så ryste de som för en lastfull människa. Han började märka det själv och blev skygg. Gick bara ut om kvällarne. Vågade icke sova i säng om nätterna. Järnet som han intagit i övermått hade förstört hans matsmältning. Sommaren därpå sändes han till Karlsbad.
Hösten därefter började ett rykte löpa i Uppsala, ett otäckt rykte, som drog likt ett mörkt moln över horisonten. Det var som om man glömt att stänga en kloaklucka och en gräslig stank kommit att helt hastigt erinra om att staden, den härliga kulturskapelsen, vilade på en undergrund av förruttnelse, som när som helst kunde spränga rören och förgifta hela samfundet. Man viskade, att Theodor Wennerström i ett anfall av ursinne hade överfallit en kamrat i sitt hem och gjort honom skamliga propositioner. Den gången hade man viskat sant.
Fadren kom upp till Uppsala och höll råd med dekanus i teologiska fakulteten. Professorn i patologi tillkallades. Vad skulle man göra? Läkaren teg. Slutligen åtspordes han. – Efter som jag frågas, skall jag väl svara, sade han, men, mina herrar, I veten så väl själva som jag, att det bara finns ett medel.
– Och det är? frågade teologen.
– Behöver ni fråga varmed naturen skall botas, sade läkaren.
– Ja, det behövdes verkligen, sade teologen, som var gift, ty det var icke natur, att människan skulle vara otuktig.
Fadren sade att han visste, det endast umgänge med kvinna kunde hjälpa, men han ville icke ge sin son ett sådant råd, ty, tänk, om han ådrog sig en sjukdom.
– Då är han en åsna, om han inte kan akta sig, sade läkaren.
Dekanus bad att få ett så upprörande samtal förflyttat till en lämpligare lokal. Han hade ingenting att i ämnet tillägga. Och därvid blev det.
Som Theodor var överklass tystades saken ner[36]. Efter ett par år tog han praktisk teologisk examen och sändes till Spaa. Kinan som han intagit hade satt sig i knäna och han gick mellan två käppar. I Spaa skrämde han till och med sjuklingar med sin förfärliga uppsyn. Men det var en trettiofemårig ogift tyska, som tycktes ha fattat medlidande med den olycklige. Hon satt hos honom i en enslig berså i brunnsparken och talade om livets högsta frågor. Hon tillhörde en stor Evangelisk allians med sedeförbättrande syfte. Hon hade prospekter till tidningar och tidskrifter, som ville verka för osedlighetens avskaffande mellan ogifta, särskilt prostitutionens upphävande. Se på mig, sade hon, jag är trettiofem år och är jag icke i min fulla hälsa? Vad tala dårarne om att osedligheten är ett nödvändigt ont. Jag har vakat och bedit, och jag har kämpat en god kamp för Herrans Jesu Kristi skull.
Den unge prästen såg på henne, på hennes fylliga barm och höga ron, och så såg han på sig själv, och tänkte: det är fasligt olika med människor och människor här i världen!
På hösten voro komminister Theodor Wennerström och dygdädla jungfru Sophia Leidschütz förlovade.
– Räddad, suckade fadren, när han mottog underrättelsen i sitt hem på Norrtullsgatan.
– Få se hur det går, tänkte brodren i sin kasern på Ladugårdslandet. Bara icke min kära Theodor är av «Jene Asra, welche sterben wenn sie lieben».
Theodor Wennerström gifte sig. Nio månader efter födde hans hustru en rachitisk son till världen. Tretton månader därefter var Theodor Wennerström död.
Läkaren, som avgav dödsattesten, ruskade på huvudet, när han såg den frodiga storväxta kvinnan stå gråtande vid den lilla likkis tan, i vilken skelettet av den tjuguåttaårige unge mannen vilade. «Plus var för stort och minus för litet», tänkte han, «och därför åt plus opp minus.»
Men fadren, som mottog dödsbudet en söndag, satte sig att läsa en predikan. Och när han slutat, tänkte han för sig själv: världen är allt bra opp- och nervänd, när de dygdige få en sådan lön.
Och den dygdädla änkan, född Leidschütz, gifte om sig två gånger och fick åtta barn, och skrev uppsatser om överbefolkning och osedlighet. Men svågern sade, att det var en förbannad kvinna, som tog livet av sina män.
Men den odygdige löjtnanten gifte sig och fick sex barn, och blev major och var lycklig till dagarnes ända.
Kärlek och spannmål
Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren.
– Jag älskar henne, sade notarien.
– Hur mycket tjänar du? frågade den gamle.
– Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror…
– Det rör mig inte; tolvhundra är för litet.
– Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta…
– Prata inte smörja – hur mycket har du extra?
– Det var på Boo vi träffades första gången…
– Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg[37].
– Och sina känslor, vet farbror dem…
– Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet.
– Å, det blir nog väl med det, bara man kommer…
– Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta!
– Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning…
– Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning?
– Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här!
– Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat.
– Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark.
– A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan?
– Sedan? Inte vet man det förut!
– Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder!
– Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann
– Hur fan älskar ni varann då?
–
– Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!
Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna[38] på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.
Och så kom han till henne om kvällarne; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: «nu ha vi förtjänat tre kronor!» Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.
Och ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.
Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.
Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.
Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!